Sista tisdagen i november

Idag är det tisdag — enligt många veckans absolut sämsta dag. I min värld låter det inte helt fel. Tisdag är inte en dag jag tänker på med glädje. Inte en enda gång i mitt liv har jag sagt: åh, vad härligt med tisdag! Idag är det tisdag och jag vet inte vad jag vill skriva om. Om sanningen ska fram så är jag inte på något strålande humör. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att det är tisdag, kanske av någon helt annan anledning. När jag parkerade utanför kontoret gick jag inte in på en gång. Istället satt jag kvar och lyssnade färdigt på kapitlet i min ljudbok, inte för att den är så otroligt spännande så att jag inte kan slita mig från den (den är bra, men inte särskilt spännande) utan för att jag inte hade någon lust att gå ur bilen. Det är inte kallt, omkring åtta plusgrader. Inte heller regnar det. Himlen utanför fönstret är vackert orangegul och snart kommer solen stiga över träden och blända mig. När det händer kommer jag vinkla persiennerna. Den här tisdagen känns lite som en avslagen öl. Jag kan suga i mig den, absolut, men det är inte särskilt roligt att göra det.

Jag skriver inte det här för att jag har någonting att skriva, utan för att jag helt enkelt inte har lust att göra något annat. Knappt att skriva heller, men ibland gör skrivande dåliga dagar lite bättre. Nu säger jag inte nödvändigtvis att den här tisdagen är dålig. Det är den inte. Inte på något vis sämre än en en helt vanlig tisdag. Men den är lite avslagen. Lite matt i färgen. Om himlen haft samma färg en annan dag, kanske en onsdag eller varför inte tisdag nästa vecka, skulle jag kanske uppskatta den. Idag gör jag det inte. Idag är den bara orangegul, på ett faktiskt ganska intetsägande och tråkigt sätt.

Utanför mitt kontorsfönster finns en parkeringsplats som omgärdas av ett stängsel. På höger sida och på andra sidan stängslet går en grusad cykelväg. På den grusade cykelvägen går en kvinna. Egentligen är det en dam och egentligen står hon faktiskt stilla. Hon och hennes svarta lilla hund är ute på promenad, men eftersom hunden stannat för att skita har damen också stannat. Hon bajsar inte, men hon står stilla, redo att ta hand om skiten när hunden bajsat färdigt. Nu har den det. Kvinnan böjer sig framåt och plockar upp bajset med en påse. Samtidigt sprätter hunden lite gräs och smuts mot henne som tack för hjälpen. Eftersom hon står med ryggen mot hunden märker hon det inte och om hon ändå gör det verkar hon inte bry sig. Jag kan inte helt säkert berätta om hon blir smutsig på byxbenen eftersom hon är en bit bort. Vad jag däremot kan säga är att det inte varit konstigt om hon blev det. Hunden sprätter väldigt intensivt. Damen rätar på ryggen och knyter ihop påsen.

De promenerande varelserna försvinner ur sikte ungefär samtidigt som solen tar sig över trädtopparna och jag drar för persiennerna. Nu är hon borta, på väg framåt i sitt eget liv, genom sin egen tisdag. Jag vet inte om hon delar min uppfattning om tisdagen den 26:e november. Möjligen tycker hon att tisdag är den bästa dagen på hela veckan. Kanske tycker hon till och med att just den här tisdagen är en exceptionellt bra så sådan. Tveksamt, men möjligt.

Jag tror att jag låter bli att publicera det här inlägget. Åtminstone inte nu, klockan halv nio på morgonen. Om du ändå läser det betyder det att jag har ångrat mig, och det finns tre möjliga anledningar till det.

1. Jag kom på att inlägget var roligt nog att publicera (tveksamt)
2. Jag ville publicera ett inlägg för att ge eventuella läsare något att läsa (mindre tveksamt)
3. Jag gillar inte inlägget något speciellt, men känner att det är lika bra att publicera nu när jag skrivit det. (sannolikt)