Längre fakta
Så länge jag kan minnas har jag varit en kreativ person, men med åren har kreativiteten falnat och jag har blivit mer och mer självkritisk i allt jag gör. Jag brukade vara full av idéer och jag älskade att se dem förverkligas. Nu är jag snarare rädd för att sätta igång med nytt ett projekt — stort eller litet spelar ingen roll. Om det är för att jag är rädd för att misslyckas eller för att jag vet hur svårt det är att nå upp till mina egna förväntningar vet jag inte.
Under våren 2024 tog jag kontakt med en coach. Det är grymt, och jag rekommenderar alla att göra samma sak. Under ett av våra första samtal sa hon någonting som fastnade. Hon sa förresten en hel massa bra saker som gjort mitt liv både enklare och roligare, men det jag tänker på just nu var något hon sa om hennes man. Hon berättade att han hade förmågan att skapa utan gränser. I mina öron lät det helt fantastiskt.
När semestern och sommaren närmade sig bestämde jag mig därför för att ge mig själv en utmaning. Varje dag under semestern skulle jag skapa någonting, allra helst utan gränser. Fota, filma, skriva eller rita. Vad som helst. Typ så. I mitt huvud var det en kanonidé. Men när semestern väl kom gick det ganska dåligt. Om vi ska vara helt ärliga med varandra (och det tycker jag att vi ska vara) så gick det skitdåligt. I början gick det lite bra, sen gick det skit.
Första dagen började jag bygga den här bloggen. Jag har gjort den från grunden, och här kommer nörd-informationen för den som är intresserad: Jag har skrivit all kod i PHP, JavaScript, HTML och CSS. För CSS använde jag Tailwind. JavaScript älskar jag, PHP försöker jag lära mig att älska. Så kan vi säga. Bloggen blev halvklar på ett par dagar och när den var det la jag webbutvecklingen åt sidan och fotade lite. Sen glömde jag bort hela ”skapa varje dag och få rätsida på den kreativa skapandekrampen”-utmaningen och hade semester istället. Som vanligt folk.
Nu är det höst och bara ett par envisa löv håller sig kvar på träden. Resten ligger på marken. Som en liten parentes, om du händelsevis gillar sådana (jag gör det), kan jag berätta att jag tycker om att sparka på dem när promenerar till kontoret på morgnarna. Löven alltså. Jag gillar när fötterna försvinner under dem. Sådan är jag.
Bloggen blev alltså inte klar under semestern, och det är okej. Kanske var jag inte redo. Men nu, bara för ett par dagar sedan (idag är det den tjugofjärde oktober, 2024) gjorde jag faktiskt klart den. Och om du läser det här betyder det att den är live. Bra i så fall. Bra för dig, och bra för mig. Jag vågade, och du har hittat hit. Vad exakt den kommer mynna ut i, hur länge den kommer finnas och om jag över huvud taget kommer skriva i den återstår att se.
Vem jag var
I gymnasiet började jag skriva låtar. Jag vet inte vad den första låten men jag minns att jag skrev den för att imponera på en tjej. Jag spelade den tillsammans med mitt då nystartade band. Under min tid i band upptäckte att jag inte bara ville skriva musik. Främst fotade jag skivomslag och filmade band-vloggar, eller videodagböcker som vi kallade det då. Ett par år senare hittade jag även kärleken till skrivandet då jag mer eller mindre råkade skriva ett manus. Under en period kom låtarna till mig snabbare än jag hann spela in dem och jag upptäckte att det jag skrev var en berättelse — alla låtar följde samma röda tråd. Eftersom jag förälskade mig i karaktärerna, platserna och allt som hände där började jag skriva ner det som jag såg det. Först när jag skrivit klart låtarna och skrivit SLUT på berättelsens sista sida förstod jag att jag skrivit mitt första manus (även om det inte var ett särskilt långt sådant). Jag jobbade dag och natt med den där berättelsen och låtarna som följde den. Det var magiskt. Då och då händer det att jag än idag kommer på mig själv med att längta tillbaka till platserna, sakna människorna nynna på sångerna som bara existerar i den där berättelsen. Vi la ner bandet kort efter att jag blev klar med allt det här, så fram till den här dagen är det bara jag som känner till den där världen jag hittade på.
Jag fortsatte med musiken, filmskapandet och författandet under hela mitt vuxna liv. Ett tag hade jag en daglig vlogg där jag delade med mig av små händelser ur mitt helt vanliga liv. Jag har fått min musik spelad i nationell radio och mina låtar har av lyssnare över hela världen streamats flera miljoner. Jag har skrivit två manus (alltså böcker) och flera noveller som aldrig skickats till något förlag eller blivit utgivna. Varför vet jag inte riktigt. Varför jag inte skickat dem alltså. Varför jag skrev dem vet jag mycket väl.
Jag gjorde det för att jag älskar att skapa. Älskade. Ibland var jag till och med riktigt bra på det. Den här bloggen är en del av min strävan mot att en än gång hitta det kreativa drivet (att få liv i den där elden som sakta brunnit ut) och att kanske (förhoppningsvis) en dag kunna säga att jag inte bara skapar, utan att jag faktiskt skapar utan gränser.