Så blev det fredag…

…och jag hade verkligen gjort mitt bästa för att rensa mitt schema. För det var nämligen idag jag hade tänkt att skriva mitt första blogginlägg här. Det var i alla fall vad jag sagt till de två människorna jag berättar sådana saker för.

Min tanke var att gå till ett av stadens fik, trots att jag nästan aldrig går på fik, köpa en kaffe och slå mig ner vid ett bord. När jag satt där skulle jag ta upp min laptop, placera den på bordet och ta en bild av datorn och kaffet med det tomma kaféet i bakgrunden. Givetvis kunde jag omöjligt veta säkert att jag skulle vara den enda besökaren den här fredagen, men det var så jag sett det hela framför mig. Sedan skulle jag skriva ett blogginlägg. Bilden skulle jag använda tillsammans med det här inlägget.

Så blev det inte. Istället har jag haft fullt upp sedan dagen började. Telefonsamtal har följts av spontana möten som i sin tur följts av brådskande mail. Det är alltså därför bilden som hör till mitt första inlägg inte är tagen på ett ödsligt kafé, utan istället här på mitt kontorshotell. Och så kan det vara ibland, livet.

Trots att jag egentligen inte lovat någon någonting, så känns det ändå lite som att jag har det. Obligerad, ska vi säga så? Jag vet inte varför vi på en i övrigt helt vanlig fredag skulle behöva tänja så på det svenska språket att vi sträcker oss mot sådana ord, men det är så jag känner. Jag är känner mig obligerad att skriva idag.

Ärligt talat är det nog inte för mina två läsares skull jag känner mig så förpliktigad att skriva. Antagligen är det mest för min egen skull. Utan det egentligen outtalade löftet till mina två läsare tvivlar jag på att det skulle kommit något inlägg här idag. Jag tror att jag behöver en knuff. Jag vill skriva något, det vill jag verkligen. Problemet är att det är skitläskigt. Samtidigt vet jag att även om det är svårt idag, så kommer det avgjort att vara minst lika skrämmande imorgon. Och dagen efter. Och så vidare. Jag har höga krav på mig själv (det vet mina två läsare), och när jag skriver det här är kraven skyhöga.

Allra helst vill jag skriva något fantastiskt, något som får mina läsare att tappa byxorna, bildligt talat. Dock är jag smärtsamt medveten om att det inte kommer hända. En dag kanske, men inte idag. Idag är jag för upptagen med att använda fina ord, som obligerad. Jag tror att jag gör så för att jag värmer upp, liksom mjukar upp språket innan jag är redo att släppa ordet fritt här. Kanske. Eller så är det inte alls så.

Även om jag gör mitt bästa för att övertyga mig själv att det är okej — att det inte behöver bli ett sådant blogginlägg som lärare på skrivkurser i framtiden kommer visa upp som exempel när de håller föreläsningar om inlägg som fått dess läsare att tappa byxorna — har jag orimligt svårt att sänka de där kraven.

Nu har svamlat fram femhundraåtta ord om att skriva inlägg som blåser folk av stolen (egentligen ville jag skriva blåser folk åt helvete, men det kändes lite väl magstarkt — vi känner ju inte ens varandra än) utan att egentligen skriva någonting.

Det här, mina två vänner, det var mitt första inlägg. Kanske går det lättare nästa gång.