Om de fina orden

6 december, 2025

Nu är vi här igen, tillbaka i en ny tisdag i vanliga livet. För mig är julledigheten över och imorgon börjar mina barn på skola och förskola igen. Snön som kom för ett par dagar sedan och förlorar utanför fönstret mark för varje minut som går. Gator som vid läggdags igår kväll var täckta av nyfallen snö har förvandlats till blankis. Parkeringsplatsen utanför mitt fönster, som kan vara en av Sveriges tråkigaste platser, ser ut som en misslyckad skridskobana. Snön som ligger runt den ser trött och tung ut, som om den redan efter bara ett par dagar tröttnat på att existera. I eftermiddag kommer mycket av den ha försvunnit och imorgon, kanske dagen därpå, kommer där bara finnas utspridda fläckar av vitt. När det händer kommer världen återfå sin naturliga skitgrå nyans. Om vi ska sätta en etikett på en här dagen så vill jag skriva DEPRIMERANDE på lappen. Det är inte bara vädrets fel, men de ensiffriga plusgraderna är inte till dagens fördel, så mycket kan jag säga.

Idag tänker jag mycket på ord, på hur jag önskar att min litterära verktygslåda innehöll fler av dem. Orden jag skriver idag känns platta och intetsägande. Jag tycker inte om det, och när jag skriver det här är jag noga med att om och om igen påminna mig om den saken. Du skriver fult, säger min inre röst. Orden är vardagliga och även om jag ofta tillåter dem att vara det gör de enkla orden mig arg idag. Kanske inte arg, men avgjort en smula nedslagen. Möjligen mer än en smula. Om jag ska vara ärlig får de enkla orden mig den här tisdagen att känna mig dålig. Så, nu sa jag det.

Jag har ingen plan med det här inlägget, utan skriver bara för att jag har ett par minuter över mellan alla måsten som hänger över mig idag. Att skriva samtidigt som ens inre röst påminner en om hur värdelös man är på att skriva är inte lätt.

Så, vad kan jag då göra för att få tyst på den där rösten? Säkert en massa saker. Jag skulle kunna föreställa mig att min son, hukad över skrivläxan hans lågstadiefröken tilldelat honom, säger samma sak. Jag kan inga fina ord, pappa. Vid en sådan händelse hade jag låtit honom veta att orden han känner till duger gott, eftersom han med hjälp av dem kan förmedla det han vill berätta. Att använda fina ord gör inte berättandet bättre. Jag skulle förklara att allt de fina orden — de som gemene man ofta tvingas googla när de dyker upp i böcker och mer aristokratiska bloggar — ofta inte gör någonting för berättelsen de lever i. De finns där för att författaren kan dem. Ibland för att denne är stolt över att hen känner till ordens betydelse. Ibland får författaren googla synonymer för att hitta dem och ibland är kommer de naturligt, bara för att författaren vid något tillfälle googlat dem. Lapsus, till exempel. Det är ett sådant ord som jag en gång googlat. Det betyder i princip fel, eller fadäs. Misstag eller GRODA. Ni fattar. Så, skulle det spela någon roll om vår huvudperson, liggande i sängen med lampan släckt, kontemplerar över ett misstag hen gjort under dagen. Spelar det då någon roll om vi skriver att hen ångrar sin lapsus, eller skulle vi kunna skriva att hen tänker att det var ett dumt att säga den där skiten?

Jag hävdar att det inte spelar någon roll, och nu mår faktiskt jag inte alls lika dåligt över mitt ordförråd längre.

Det gick ju bra det här. Tisdagen som just nu släpar sig fram är emellertid fortfarande lika värdelös.