Jag är igenom, eller IT’S ALIVE

Berättelsen om Sixten och hans batteritorn blev inte 15 000 ord, den blev 39 079. Om jag förstått saken betyder det att jag skrivit en kortroman. Vad man ska göra med en sådan vet jag inte riktigt, men jag är glad att jag skrivit den och faktiskt lättad över att det är över. Det har varit roligt men samtidigt stundtals ganska tungt. Berättelsen om Sixten är sorglig och det gjorde att jag ofta lämnade mina skrivsessioner med en klump i magen. Inte för att den var svår att skriva, utan mer för att jag tyckte synd om Sixten. Allt som jag skrev kom till mig i ett högt tempo och ofta hamrade jag bara ner orden utan att tänka på dem. Det fanns ett tillfälle — när Sixten råkade tänka en tanke jag inte förväntat mig från honom — då jag blev tvungen att ta en paus och fundera på saken. Jag försöker aldrig styra berättelsen, utan bara flyta med i det som händer och skriva ner det jag ser för min inre blick. När jag började skriva hade jag en liten aning om vart allt var på väg — egentligen var det mer en tanke om hur jag ville att det skulle bli — men sådana saker kan ändras. Människor utvecklas, de tar beslut som de sedan ändrar på och de utför handlingar som förvånar både sig själva och andra. Min hopfantiserade Sixten är inget undantag. Kanske låter det pretentiöst, men jag vill tro att när det händer — när våra karaktärer gör saker vi inte förväntar oss av dem — så har det hänt något magiskt.

Första gången jag skrev om Sixten var han platt och ointressant, men allt eftersom jag skrev blev han mer och mer verklig. Efter ett tag var det nästan som att han vaknat till liv. Han var inte längre någon jag hittat på, utan någon som finns, andas och är (precis som Per Gessle sjöng i någon låg jag inte har lust att googla). Sixten finns inte i vår värld, men avgjort i en annan. När karaktären förvånar en, eller när man måste fundera på varför hen gör si eller så, då har magin som finns i skrivandet givit karaktären liv. Han är inte längre platt och intetsägande. För mig, när jag dokumenterar det jag ser, vad han gör och vad han tänker, är han verklig. Precis som i Mary Shelleys Frankenstein har den där tingesten jag filat fram från ingenting på satt sig upp i sängen, öppnat ögonen och dragit sitt första andetag. Det, mina vänner, är magi för mig.

Jag har inte skrivit här på ett bra tag. Inte sedan Sixten vaknade till liv. I mitt förra inlägg berättade jag lite om vad jag höll på med och nu, när jag lärt mig lite mer om jag fungerar när det kommer till skrivande, har jag insett att det var en dålig sak att göra. Dagen efter, när klockan ringde klockan fem på morgonen (det gör den alltid, varför kan jag berätta en annan gång), och jag gjorde mig redo att återvända till min fantasivärld upptäckte jag att det var svårt att ta sig in. Jag skrev ingenting den morgonen. Det gick inte, och om det var på grund av att jag berättat om mina fantasier för tidigt vet jag inte. Men jag misstänker att det kan vara så. Därför valde jag att avstå från att skriva här i bloggen tills jag var färdig med berättelsen om Sixten.

Men! Nu är jag igenom och tillbaka. Jag längtar redan efter att sätta igång med något nytt, att upptäcka en ny värld, men tänker att det kanske vore bra att vänta lite.

Det var egentligen allt, tror jag. Det blir inget skoj idag. Dels är jag inte på humör för att skoja och dels vet jag att jag borde göra något annat. Så, varför skrev jag det här inlägget? Jag vet inte. Kanske ville jag bara förklara anledningen till min frånvaro, eller möjligen bara berätta om magin jag fått ynnesten (fy, fan vilket skitord) att ha upptäckt en väg till oändliga världar där magi är något mer än simpla illusioner. När jag tänker på allt som finns att upptäcka pirrar det i hela kroppen.

Utanför fönstret är parkeringsplatsen där jag inte parkerat min bil (jag gick idag till kontoret idag) täckt av snö. Jag vill säga den här vinterns första snö, men det är inte sant. Den första snön kom i november och försvann efter en dag eller två. Nu skiner emellertid solen och enligt SMHI kommer den nyfallna snön ligga kvar ett par dagar. Det är jag glad för. I vår värld, som oftast tycks sakna de flesta former av magi, är snön enligt mig bland det mest magiska som finns. I mina fantasivärldar, dit jag längtar om dagarna och dit jag reser när jag gjort mitt kaffe på morgnarna, är snön bara en liten del av allt magiskt. Där finns övergivna hus i hundratal, en del av dem är fyllda av spöken och osaliga andar. Där finns mysterier och olösta gåtor som bara väntar på att bli upptäckta.

Världen är okej idag, vi har åtminstone snön. Men jag längtar ändå bort från den. Idag drömmer jag om en plats där där galna vetenskapsmän kan samla kroppsdelar från de döda, sätta ihop dem efter bästa förmåga och med hjälp av elektricitet få dem att vakna till liv.