Ett inlägg om pinnar

Igår hämtade jag min dotter på förskolan. När jag frågade om hon haft det bra svarade hon ja. Jag frågade när det ledsna gått över (det gör jag alltid efter en jobbig lämning) och hon svarade att det känts bättre efter lunch. Om det är sant eller inte vet jag inte. En del av mig tror att hon möjligen spelar lite på sin pappas känslor, eftersom hon vet att han har gott om dem, och att allt i själva verket var bra fem minuter efter att jag gått. Genom att säga så — att hon varit förkrossad i fyra timmar bara för att jag lämnade henne på förskolan, denna gudsförgätna plats — anar jag att hon försöker lägga grunden för nästa gång jag ska lämna henne. Om hon säger att förskolan suger all glädje ur henne borde väl också risken att bli lämnad där minska så snart hennes pappa begriper det? Så tänker hon inte alls, kanske ni säger. Hon är bara fem år och femåringar är inte så lömska. Ni får tro vad ni vill, men det får jag med. Dessutom ber jag är bära i åtanke att det här är min blogg och att jag är diktator över den. Jag känner min dotter. Nu släpper vi det här. Om vi fortsätter är jag rädd att vi blir osams.

Att jag hämtade min dotter var inte det jag ville skriva om idag. Det jag vill prata om är det som hände senare, när jag och min dotter hämtade min son (efter att jag hämtat min dotter). Är alla med? Bra.

Utanför skolan där min son lär sig att läsa, skriva och att maskar faktiskt går att äta finns en stor snöhög. En gång var den mjuk men nu, när den flera gånger varit på väg att smälta men sedan frusit igen är den stenhård. När vi gick mot skolan satt tre pojkar på den där snöhögen. De stirrade på oss som om vi tillhörde ett rivaliserande gäng. Lite som om sjuåringarna på snöhögen var Crips och jag och min dotter var Bloods och vi nu klivit på helt fel gata. Jag lyfte lite på hakan i en hälsning som ingen av de tre besvarade.

Vi gick in på fritids utan att prata om de där killarna. Min son höll på att bygga något mycket viktigt med plus-plus och verkade en smula irriterad över att vi var tvungna att komma just då. Han berättade att han ville bygga klart vad det nu än var som han byggde och vi lät honom. Min dotter försökte pussa några av hans kompisar men när ingen av dem verkade intresserade kom hon tillbaka till mig. Ett par minuter senare vad min son klar med sitt plus-plus bygge som enligt mig fortfarande inte såg ut som något särskilt men uppenbarligen var mycket viktigt och vi gick för att ta på oss ytterkläderna.
”Vad var det du byggde därinne?” frågade jag honom.
”En robot”, sa han. ”Jag vill inte ha någon jacka på mig.”
”Okej”, sa jag och hämtade hans jacka som han uppenbarligen ville ha med sig hem lika mycket som han ville ha den på sig. När jag vände mig om var han borta.
”Var är Jack?” frågade jag min dotter.
Hon ryckte på axlarna och jag gjorde likadant.

Vi hittade Jack vid snöhögen där de tre cripsarna fortfarande höll posto. Han stod på asfalten nedanför dem, utan jacka med och med en ryggsäck han ännu inte vuxit i.
Cripsarna tog ingen notis om honom.
”Ska vi gå?” frågade jag när vi kommit fram till min son.
”Jag har gömt en pinne här”, sa han till pojkarna i snöhögen.
De slutade med det de höll på med (att hacka med spadar av plast) och vände sina blickar mot honom. Jag stelnade till och tänkte ett enda ord: gänguppgörelse.
”Har du?” sa en av dem. ”Var?”
Jack (min son) tog ett steg upp i snöhögen, sparkade lite med ena foten och såg sig omkring.
”Den är väldigt svår att hitta.”
Min dotter log, uppenbart nöjd med hur bra hennes brorsa är på att gömma pinnar.
De tre pojkarna gled ner från snöhögen och ställde sig bredvid Jack. Alla fyra tittade nu mot snöhögen, som om de just skymtat en dold ingång till en grotta full av skatter.
”Var det här nere eller här uppe?”
Jack ryckte på axlarna. Tystnaden som följde var öronbedövande.
”Vi försöker hitta den”, sa en pojke som fram till dess varit tyst. Han hade en röd mössa som glidit ner över ögonen och han drog upp den när han sa det.
”Det finns jättemånga pinnar i skogen där borta”, sa jag och pekade mot skogen där jag vet att det finns jättemånga pinnar.
Alla barn, min dotter och son inkluderade, såg på mig som om de undrade om jag var en utomjording som precis landat på fel planet. ”Om ni behöver en pinne alltså.”
Barnen fortsatte att stirra på mig.
”Då kan ni hämta en där.”
Tystnad.
”Det finns skitmånga pinnar där”, förklarade jag igen.
Min son vände sig mot cripsarna igen och sa: ”Jag tror det var där någonstans.” Han pekade mot en del av snöhögen. ”Men jag har gömt den väldigt bra.”
De tre pojkarna kastade sig omedelbart ner på knä och började hugga i snön med sina färgglada spadar.

Därefter gick min son iväg och jag och min dotter följde efter. Vi satte oss i bilen, tysta, och betraktade de tre pojkarna, nu helt uppslukade av sitt nya uppdrag. Ett quest, precis som det Frodo Baggins gav sig ut på tillsammans med Samwise Gamgee.
”De hittar den aldrig”, sa min son och log. ”Jag har gömt den jättebra.”
”Okej, men varför tar de inte bara en annan pinne?” frågade jag.
”Får vi spela idag?” frågade han.
”Vet inte”, sa jag.
”Men vi hade ju ingen speldag igår.”
”Mamma sa att vi skulle få spela idag”, sa min dotter.
”Då är det nog så”, sa jag.

Jag frågade inte mer om den där pinnen. Någonting säger mig att jag aldrig skulle förstå. Det fanns många pinnar i skogen, precis som jag förklarade för dem. Men ingen brydde sig. De visste att pinnen Jack gömt där i snöhögen måste hittas. Barn förstår pinnar bättre vuxna och det är bara så det är.

När jag lämnade honom på skolan idag var den där snöhögen full av små hål, ungefär på den plats min son sagt att pinnen skulle finnas. Pinnen med stort P. Pinnen to rule them all, som Frodo skulle sagt. Jag såg ingen pinne, så om pojkarna hittat den måste de tagit den med sig.

Om så — om pinnen nu hamnat i händerna på de där pojkarna — vill jag bara varna er. Jag säger såklart inte att den pinnen bär på någon kraft, eller om dess ägare kan använda den till ondo. Men jag kan inte vara säker på att det inte är så. Pinnen som min som gömde av anledningar vi vuxna aldrig kommer förstå kan ha hamnat i fel händer.

Dessutom gillade jag inte sättet de där pojkarna tittade på mig. Det var något med deras ögon.