Jag är rädd

Klockan är 07.57 och jag har precis kommit till kontoret. Jag kollade mailen — det finns ett par jag kommer behöva svara på och när jag är klar här kommer jag göra just det. Att skriva det här, vad det nu är jag tänker skriva (själv vet jag ännu inte) känns viktigt.

Ordet som ekar i huvudet är självtvivel, eller möjligen självkritik.

I morse gick jag upp klockan fem igen, något som jag lyckats med fyra av fem dagar den här veckan. I måndags, jag tror det var då, skrev jag ett inlägg om att jag inte gjorde det. Det inlägget ligger just nu som utkast och om det finns att läsa här på bloggen när du läser det här har jag publicerat det. Det finns tre eller fyra inlägg till, även de markerade som utkast. Av någon anledning har det blivit så den sista tiden. Och nu kommer vi tydligen till det där ordet — jag har blivit mer självkritisk.

Berättelsen jag skriver, den om Sam, skrämmer mig. Det skrev jag också i ett inlägg jag inte ännu publicerat. Jag tror att jag har gjort det nu, när du läser detta. För jag tänker publicera dem nu. Allihop. Det är inte några inlägg som kommer blåsa byxorna av dig, det är helt vanliga inlägg. De sticker inte ut något särskilt, det är bara det att jag varit (hoppsan, här kommer det igen) självkritisk. Jag har tänkt att de opublicerade inlägget inte varit roliga nog, inte kommit fram till något vettigt eller att de helt enkelt varit för dåliga för att publicera. Idag skiter jag lite i det.

Så, vad kommer då detta tvivel ifrån? Är det befogat? Vi tar en fråga i taget. Tvivlet, tror jag, kommer från berättelsen om Sam och det faktum att jag är rädd att skriva den. Jag älskar Stephen King och hans berättelser. Jag har nämnt det förut, och kommer med största sannolikhet göra det igen. I förrgår läste jag ut Harlan Cobens Tills jag hittar dig. Den var grym. Ett rasande tempo rätt igenom och dialoger som de flesta av oss aspirerande författare bara skulle kunna drömma om att skriva. Kanske tycker du att dialoger är det enklaste som finns. Det gör inte jag. Anledningen till det, antar jag, är att jag inte ens är särskilt bra på dem i verkliga livet. Jag är bra på att tänka men när det kommer till att föra ett samtal med en annan människa är jag inte lika vass. Boken får fyra av fem av något jag lämnar till dig att välja. Björn Gustafsson valde i någon sketch toasters. ”Fyra av fem toasters”, tror jag att han sa. Du får välja vad du vill. Anledningen till att Cobens bok inte får fem av fem vet jag inte. Nu går vi vidare. När Tills jag hittar dig var slut hade jag slut på böcker hemma som jag inte redan läst. Jag väntar på ett par nya men eftersom jag var för snål för att betala Adlibris fyrtionio kronor för att få dem att leverera skiten lite snabbare har jag inte fått dem än. Då kom jag att tänka på en bok, Lida av Stephen King, som jag hade för mig att jag en gång köpt men inte ännu läst. När jag hittade den och bläddrade igenom ett par av sidorna insåg jag att min föraning var sann. Jag kände inte igen något av texten som fanns i den. Så jag började läsa. Den handlar om en författare som råkar ut för en bilolycka. När han vaknar upp är han inte på sjukhuset, utan hemma hos en kvinna vid namn Annie Wilkes — Paul Sheldons (huvudpersonen) största fan.

Annie är en minst sagt obehaglig figur och om ni vill veta mer om henne råder jag er att läsa boken. Det är ingen bokrecension jag tänker skriva. Åtminstone tror jag inte det. Nu minns jag faktiskt inte varför det var viktigt att berätta om boken. Jo, just det. På en av sidorna (den sidan tyckte jag om) beskriver den fiktiva författaren Paul Sheldon hur det känns att sätta igång med en ny berättelse. Jag kunde relatera till mycket av det som stod där. Jag kan dessvärre inte citera texten ord för ord eftersom boken just nu ligger på mitt nattduksbord. Men det handlade om känslan att vara igång — vetskapen om att man tagit det där första steget in i en ny värld, att man trevande sytt ihop de första kroppsdelarna som med tiden kanske kommer bli ett alldeles nytt monster. Men det finns även en rädsla, säger Paul Sheldon. Och jag tror att det är just den rädslan jag upplever just nu och att samma rädsla får tvivlet att frodas.

Jag vet inte om jag berättat det, men jag skriver aldrig någon intrig. Jag skissar inte karaktärer eller bestämmer saker i förväg. Att göra så vore enligt mig att ta bort allt som är roligt. Det skulle vara som att färglägga en teckning, utan att måla linjerna själv. Jag skulle veta allt om vad den skulle föreställa redan innan jag drar mitt första penseldrag. Rädslan, den som Paul Sheldon pratar om, är att berättelsen ska leda honom rakt in i ingenting — den paniska rädslan för att inte kunna avsluta det hela, för att köra rakt in i en slät mur och dessutom en dyster oro över att inte kunna skriva lika bra som jag vill skriva.
(Min fru skickade en bild på sidan — ja, jag hade markerat den så att den var lätt att hitta — och det var därför jag nu kunde citera den. Tack, Sofia)

Så, nästa fråga. Är tvivlet befogat? Jag antar att jag borde säga att det inte är det, att jag bara är för hård mot mig själv, men ärligt talat tror jag att det skulle vara en lögn. Jag har ingen aning om hur berättelsen jag skriver kommer sluta. Det enda jag har är två idéer som jag sammanfogat till en. Det är en lång väg kvar innan jag kommer nå fram till någon av dessa idéer, och när jag väl gör det vet jag inte hur jag ska hantera det. Berättelsen, som jag för all del fantiserar ihop på egen hand, är väldigt oklar. Antagligen mer än något jag skrivit tidigare. Det finns problem som kommer hopa sig framför Sam, men jag vet inte hur det kommer gå till.

Det skrämmer mig. Det får mig många gånger att tvivla, men jag antar att jag bara måste fortsätta framåt. Jag kom fram till en sak i morse. Något som lugnade mig en smula: Om den där betongväggen kommer efter ett par hundra sidor, då är det kanske så det är. Om det händer kanske jag får tänka om och fundera på om mitt sätt att skriva — ett ord i taget utan någon egentlig plan för det stora hela — verkligen är så bra. Efter den här berättelsen kanske jag kommer veta. Men om Paul Sheldon, påhittad (och antagligen inspirerad) av självaste Stephen King, tvekar efter flera bästsäljare antar jag att det kanske är så det är. Kanske får jag lära mig att leva med den där rädslan.

Men, nästa gång det händer — om jag nu inte kraschar hela min berättelse in i en vägg på sidan trehundrafyrtioåtta — kanske jag kan gå tillbaka till det här inlägget och tänka: Okej, jag är rädd. Men den gången (när jag skrev det här inlägget) kom det inte någon vägg, trots att jag bävade för det varenda vaken minut.