Sovmorgnar är de värsta av morgnar

Måndag, 20 oktober.

Jag är inte bipolär, åtminstone inte vad jag vet. Däremot lever jag ett liv med djupa dalar och relativt höga toppar. Under de senaste åren har dalarna varit färre och jag har fått en mer jämn depp- och lyckokurva. Att slippa de djupa dalarna är skönt. De riktigt djupa hålen (som jag nu för tiden sällan hamnar i) är mörka grottor där jag det enda sällskap jag har är mig själv och mina tankar. I de där hålen är det emellertid inte de trevliga delarna av mig själv som hänger. Där hänger värstingarna, som elaka skolungdomar som slår dank i korridorerna under tiden som de väntar på någon att slå på käften. En av dem lever för att kritisera mig för att jag gör för lite. En annan säger att jag inte alls behöver göra mer eftersom min existens, och allt jag tar mig för, är meningslöst.

Även om jag inte faller ner i de där hålen särskilt ofta nu för tiden, så finns det dagar då jag hör deras glåpord från grottan. Idag hörs varelsen som skriker att jag inte gör nog allra mest. Jag har börjat skriva en ny berättelse, men han är inte nöjd.
”Du borde kommit längre!” skriker han.
Jag vill inte berätta vad den kommer handla om eftersom jag är rädd att en sådan handling skulle göra att berättelsen låser sig — jag skrev ett inlägg om det här. Vi kan kalla det jag jobbar med ”berättelsen om Sam”, även om jag inte är helt säker på att det är namnet min huvudperson kommer få när allt är klart. Åtminstone tänker jag att jag börjat. Egentligen skrev jag bara ett par sidor som jag inte vet om jag vill ha kvar. Men ändå. Jag tror att det räknas som att jag börjat. I ett annat inlägg skrev jag att jag går upp klockan fem varje morgon. När jag skrev om Sixten och Batteritornet var det sant. Men efter att jag skrivit mitt sista skiljetecken i historien om Sixten tog jag en paus. För det tyckte jag att jag var värd. Jag sov längre på morgnarna och tillbringade kvällarna på soffan med min fru. Vi har kollat på Castle Rock. Ingen av oss älskade den, och jag skulle inte direkt rekommendera den, men vi såg den ändå. Igår såg vi sista avsnittet och när vi gick och la oss ställde jag klockan på fem. Tanken var att jag skulle återvända till Sams värld morgonen därpå. Så blev det inte. När klockan ringde stängde jag av den och somnade om.

Den simpla handlingen fick produktivitetspolisen i hålet att vakna till liv.
”Varför i helvete är du inte produktiv, din rövjävel?” skriker han, så högt att rösten spricker på honom. Han skriker inte för att hjälpa till, det vet jag. Jag vet det eftersom även vrålar saker som ”vad var det jag sa?!” och ”du är helt jävla kass på att få saker gjorda”. Samtidigt som han skriker det här, och andra hemskheter jag inte behöver gå in på här och nu, skrattar han högt. Han njuter av mina misslyckanden, precis som alla andra där nere i helveteshålet.

Jag vet inte varför jag stängde av klockan i morse, varför jag inte bara klev upp och skrev min förbannade berättelse. Min morgon blev inte bättre av att ta sovmorgon. Jag var inte piggare när jag gick upp vid halv sju, och jag var avgjort inte lyckligare.

Det blev inte bra det här. Jag tänkte att jag skulle tagit någon timma för att skriva när jag kom till kontoret, men så blev det inte heller. Istället skrev jag ett blogginlägg som jag kanske, eller kanske inte kommer publicera.

Varför? Jag vet inte. Antagligen gör jag det av samma anledning som jag inte klev upp i morse. Jag förhalar. Min berättelse om Sam är inte någon berättelse ännu, mer är den en vag aning av en berättelse, någonting som skymtar i horisonten. Den har ännu inte tagit fast form och Sam, kanske är det ett okej namn ändå, har fortfarande inte vaknat till liv. Dessutom är jag rädd för berättelsen jag fortfarande mest funderar på att skriva. Igen, varför? Det vet jag inte heller.

Jag vet egentligen ingenting. Nu ska jag dricka kaffe.