Till mina barn

När jag sitter på kontoret och skriver det här önskar jag att ni hade varsin telefon, och att sådana var tillåtna på förskolan och på skolan. Det skulle inte vara bra, av flera olika anledningar, men trots det kan jag inte låta bli att tänka tanken. Om ni skulle haft telefoner och dessutom haft dem med er idag, när jag och mamma inte kan vara tillsammans med er, skulle jag skrivit ett sms och påmint er om hur mycket jag älskar er. Jag skulle ringt flera gånger under dagen, skickat bilder på vad jag gör och tillbringat varje ögonblick med att längta efter bilder från er. Jack, du har blivit så stor att jag är osäker på om du skulle ha tid att prata med mig. Du har fullt upp med dina kompisar på skolan. Men Adie, när du är på förskolan är jag övertygad om att du skulle ta dig tid att prata med mig. Idag kanske du kommer gå på promenad med dina kompisar. Jag vet att du har många vänner på förskolan, för det har du berättat för mig. Under promenaden skulle du kunna ta upp din telefon — antagligen skulle den ha ett skal med regnbågar och enhörningar — och skicka bilder på saker du hittade, sådant som intresserade dig. Pinnar och stenar som just i de stunderna betyder mycket för dig. Stenarna stoppar du ofta i dina fickor, det märker jag eftersom din overall blir tyngre för varje dag. En del pinnar, de som är exceptionellt bra sådana, gömmer du någonstans i parken som omsluter förskolan. Dagen efter har du ofta glömt bort att du lagt dem där, men när du minns är jag säker på att du går dit och plockar upp dem. För, låt oss vara uppriktiga, de pinnarna du sparar är bra jävla pinnar. Du skulle kunna ringa till mig och berätta vad du gör. Antagligen skulle jag förklara för dig att jag inte har tid att prata eftersom jag är på jobbet, men när jag fantiserar om det här och nu skulle det inte vara så. Då skulle jag ta mig tid. För du, dina pinnar och dina stenar, är viktigare än alla arbetsuppgifter.

Just nu, när jag sitter och längtar efter dig och din bror, lever du ditt liv på egen hand. Din mamma intalar mig att du trivs på förskolan och jag hoppas att det är sant. Men idag ville du inte släppa taget om mig. Du grät. Inte som en bebis som skriker rakt ut, utan som en femårig flicka som försöker göra det bästa av situationen. Som en flicka som vet att pappa kommer gå, och som tvingar sig själv att vara stark. Vi kramades länge och tro mig, allt jag ville göra var att hålla dig i min famn tills du inte ville längre. Det gör ont när jag behöver säga saker som ”pappa måste åka nu” eller ”vi ses snart igen”. Det gör ont när det är jag som måste släppa taget.

Allt jag kan tänka nu — när tårarna som rann över din kinder när jag lämnat dig antagligen torkat eller tagit slut och du är i full gång med din dag på egen hand, utan din familj — är att det inte är såhär livet ska vara. Barn ska inte sättas till världen för att så snart de blivit ett år eller två slitas från familjen så att mamma och pappa kan tjäna mer pengar än de egentligen behöver. Pappa måste åka till jobbet, brukar jag säga. Det är inte sant. Vi skulle klara oss även om jag jobbade halvtid, det är jag säker på. Vi skulle inte har råd med vår inplanerade skidsemester eller ridskolan du ser fram emot, men ärligt talat tror jag att du skulle skita lite i det. Inte heller tror jag att du bryr dig om en fin bil eller det faktum att vi kan tända alla lampor i vårt hem genom röststyrning. Du vill vara med din familj och jag förstår dig. Innerst inne känner jag precis likadant.

I det här inlägget vänder jag mig till min dotter mer än min son av den enkla anledningen att han har kommit över separationen en aning. Han tjuter inte av glädje när jag lämnar honom på skolgården, men han vet hur det är. Skolan kommer börja och när det händer ska han sitta vid sin bänk. Han har släppt illusionen som alla barn föds med — den att man faktiskt ska få vara med sin familj så länge och ofta man vill — och accepterat livet för vad det är.

Idag (och flera andra dagar) tänker jag att jag skulle vilja flytta till en liten stuga långt över polcirkeln (som kvinnan jag följer på Instagram) och leva där tillsammans med min familj. För alla barns initiala syn på livet — att de vill vara tillsammans med sina familjer — är trots allt inte helt tokig. Vad som däremot faktiskt är tokigt, är att vi lämnar bort våra barn alldeles för tidigt.

Som en liten avslutning, antagligen för att ursäkta mig själv en smula, vill jag bara berätta att våra barn inte går särskilt mycket på förskola, åtminstone inte i jämförelse med många andra. De går inte sex till fem eller sju till sex. Men ändå. Varje gång jag lämnar min dotter i tårar på förskolan, när jag ser hur den lilla flickan som vanligtvis sprudlar av energi och springer (ibland dansar hon fram) vart hon än ska, går med långsamma steg och nedsänkt huvud, hand i hand med en fröken hon bestämt att hon kan acceptera som substitut när hennes föräldrar inte kan (ljuger om att de inte kan) vara tillsammans med henne, så tänker jag att allt är fel. Världen som vi lever i är fel.

En dag kanske jag får min stuga. Det hade varit fint. Men jag gissar att när det väl blir möjligt så kommer barnen vara så stora att de inte vill bo i en enslig stuga i vad kvinnan på Instagram — Linnea Lundkvist — kallar ett väglöst land.

Det här inlägget skrev jag den sjunde januari. Då kändes det inte rätt att publicera det. Den senaste tidens inlägg har varit en aning… Jag vet inte riktigt vad de har varit. En aning ickeroliga, kanske. Jag vill skriva om roliga saker med. Sedan visade jag inlägget för min fru och hon sa att det var okej ändå, att det inte gjorde något att bloggen tagit en ickerolig vändning. Kanske vänder det igen. Vi får se.