Hello from the other side

Hörni, jag är inne. Ssschhh. Var tysta. Jag är i den andra världen, innanför stängslet.

För ett par dagar sedan skrev jag ett inlägg med titeln FLUM. Minns in det? Jag vet inte om någon läser mina inlägg men väljer ändå att åtminstone ställa frågan. Att inte göra det vore oförskämt. I alla fall, när jag skrev det inlägget berättade jag att jag ville skriva mig in på andra sidan stängslet och vidare in i fantasivärlden. Jag vet inte om jag började klippa upp stängslet samma dag men tänker att det inte låter helt orimligt. Möjligen dagen efter. Det krävdes en del arbete men efter ett tag var hålet (ett metaforiskt hål — jag klipper väldigt sällan upp verkliga stängsel) stort nog för mig att ta mig igenom.

Berättelsen jag skriver heter Batteritornet och om ni inte vet vad ett batteritorn är så ska jag berätta. Snart.

Silon är förskräckligt ful, som silor (silos?) ofta är, och om det kan man tycka vad man vill. Ful eller ej så är det en byggnad jag ser varje dag. När jag går till jobbet (om jag inte är lat och tar bilen — det är jag ganska ofta) går jag förbi den. Om jag väljer att ta två steg utanför cykelbanan kan jag dra fingrarna mot stängslet som omgärdar den, lite sådär som barn gör med pinnar mot staket, stängsel, buskar och vad som än finns till hands.

Nu, när jag tagit mig in i fantasivärlden runt silon, dras min blick mot den flera gånger om dagen. En sak som jag insett är att man ser den från flera platser i staden. Faktum är att tornet syns nästan var man än befinner sig. Om inte hela tornet så åtminstone masten som finns på taket. På nätterna, när det är mörkt ute, ser man bara den röda lampan som jag antar finns där för att piloter som tagit sin flygfarkost på en repa inte ska trassla in sig i masten.

Jag ser silon från min trädgård, från min dotters sovrumsfönster, från Ica, campingen, ungdomsgården och vårdcentralen. På jobbet ser jag den inte från mitt kontor, men väl från fönstret bredvid skrivaren. Så länge man befinner sig norr om Falköpingsvägen behöver man inte ta många steg för att se hur den sträcker sig mot himlen.

När jag var liten åkte vi mycket båt, jag och min familj. Ibland var vi till sjöss så länge att vår villa på Banjovägen verkade gunga när vi väl kom hem. På den tiden, när vi seglade hemåt över Vättern och jag satt på däck tillsammans med min syster, var silon det första tecknet på att vi snart skulle få känna av det där inbillade gungandet.

Min syster och jag kallade aldrig silon för batteritornet. Det var det min son som hittade på. Vi satt på gungorna i vår trädgård och pratade om sådant far och son pratar om när de gungar. Plötsligt, helt från ingenstans, pekade min son på silon och sa: ”Titta pappa, man ser batteritornet från vår trädgård.” Även om silon funnits där under hela hans (och mitt) liv hade vi aldrig pratat om den. Men när han sa det insåg jag att det faktiskt var ett batteritorn. För ett barn, som hanterar batterier var och varannan dag, ser det faktiskt ut som ett torn byggt med åtta giganiska AA-batterier som grund.

På andra sidan stängslet hittade jag en man vid namn Sixten och även om jag var en skeptisk i början så har jag kommit att tycka om honom. Sixten kämpar på, precis som många gör. Han gör sitt bästa men hitintills har det inte gått särskilt bra.

Om några av er är oroliga för min psykiska hälsa kan jag försäkra er om att jag är mycket väl medveten om att Sixten bara existerar i min fantasi. Stephen King skrev en gång att berättelser är som fossiler. Jag håller med, och det är precis vad jag hittat. Just nu försöker jag, varsamt för att inte skada det jag gräver fram, skrapa bort sand och grus med en sådan där pensel, ni vet. En sådan som arkeologer använder. Jag har kommit en bra bit in — 10 783 ord — och hoppas på att vara klar innan 15 000 ord. Blir den kortare eller längre är det för att den var menad att bli det.

En dag hoppas jag släppa den. Jag kommer inte skicka den till något förlag, men på ett eller annat sätt vill jag dela med mig av den. Kanske i ljudboksformat. Kanske kunde jag läsa in den själv. Jag vet inte. Först och främst måste jag gräva fram de sista delarna av fossilet och sedan dokumentera det jag hittar så bra jag kan.

Vad jag egentligen ville säga med det här inlägget vet jag inte. Mest ville jag nog dela med mig av magin som jag förstått cirkulerar runt vår stads silo.