Att skicka manus till förlag

Nu. Nu händer det. Nu kommer inlägget som jag skulle skrivit den dagen då jag istället skrev om något helt annat.

I det här inlägget skrev jag att jag skulle skicka mitt manus till fem förlag. När jag skrev det trodde jag verkligen att det skulle bli så. Den dagen skickade jag mitt manus till två förlag. Jag la extremt mycket tid på att skriva följebrev, eftersom det är något varje aspirerande författare gör när de skickar sina manus, något som jag givetvis skulle vetat om jag gjort min research. Hur som helst, den dagen gjorde jag lite research och med tiden visade det sig nödvändigt. Att skriva ett följebrev på rätt sätt är lite som att hitta en rosa enhörning och träna den till att hämta pizza från pizzerian. Helt ärligt. Dessutom säger alla guider olika saker. Internet är fullt av tips för dig som vill skriva det perfekta följebrevet. I en del av dem påstås följebrevet inte särskilt viktigt, medan det i andra är det viktigaste som finns (i hela världen). Därför, som ni kanske förstår, tog det ganska lång tid att få till det där brevet.

Nu undrar ni såklart hur det gick, om jag lyckades skriva världens bästa följebrev. Eftersom åsikterna om vad som bör (och absolut inte bör) finnas i ett följebrev har jag dessvärre inget bra svar. Men världens bästa följebrev kan jag garantera att det inte blev.

Men jag fick åtminstone till något som kändes okej, bättre blev det inte. Sedan insåg jag att mitt manus, som ligger runt 120.000 ord inte hade någon kapitelindelning. Eller, det fanns styckesindelningar, men inga siffror som berättar vilket kapitel läsaren befinner sig på. Är det viktigt? Vet inte. För mig blev det livsviktigt. Så innan jag kunde skicka mitt i bästa fall medelmåttiga följebrev formaterade jag om mitt manus. Det gick i alla fall smidigt — INTE! Det var skitknöligt det med. Men jag kämpade på, skippade till och med lunchen eftersom jag nästan hela dagen på fullt allvar trodde att jag snart var klar.

Klockan fem var jag faktiskt nästan det. Jag sparade ner brev och manus i PDF-format och skickade med bultande hjärta iväg dokumenten till två förlag. Fem minuter senare var jag förhållandevis nöjd med mig själv. Onsdagen den 13:e november bjöd på ett anmärkningsvärt motstånd, men jag gjorde mitt bästa.

Det var då, när jag lutade mig bakåt i stolen och klappade mig själv på axeln litegrann som jag bestämde mig för att läsa, bara en liten bit, ur manuset. Bara för att få uppleva vad mottagaren skulle se när den människan öppnade det. Nu stod det ingenting om det i guiderna jag hittade rörande följebrev, men såhär i efterhand tänker jag att det kanske inte hade varit helt tokigt om det gjort det. Låt bli att läsa det förbannade manuset igen kunde det stått.

På första sidan, alltså där jag tänker att sannolikheten att bli sågad är som störst, har jag skrivit ”placerade” tre gånger. Det var klantigt och jag var ganska hård mot mig själv rörande den saken. Utöver det fanns en grej till, och den är värre. Är ni beredda? Snart kommer det. Först vill jag bara att ni ska veta vad som händer. Huvudpersonen får en fråga: Springer du? Inget konstigt, eller hur? Kolla här:

“Inte om jag inte behöver”, svarade hon och pressade fram ett leende.
“Det är helt.”

Det är helt. Så står det. Helt vad, frågar du? Ja, jag undrar samma sak. HELT VAD?

Jag skulle lagt till ett adjektiv där och varje gång jag läst igenom min berättelse har det funnits ett sådant där. Det är jag säker på. En gång var adjektivet fantastiskt, en annan gång grymt. Nu, när jag skickat det till två av mina ”här vill jag helst släppa min bok”-förlag står det Det är helt. Med punkt och allt. Som om jag var klar där, som att det är precis så det ska vara. Det är det INTE. Typiskt, sa jag. Egentligen sa jag något värre. Attans eller järnspikar var det inte. Ordet som kom ur mig rimmar på duken.

Min fru sa åt mig att det ”inte är hela världen”. Att förlaget kanske skulle förstå ändå, att någonting faktiskt kan vara helt. Det var snällt av henne, men jag vet att hon ljuger.

När jag gråtit färdigt över den här fadäsen la jag till ett adjektiv där det skulle vara ett sådant. Under helgen skrev jag nya följebrev och skickade dem tillsammans med manuset (som alldeles säkert saknar en massa olika sorters ord men nu i all fall ett adjektiv mindre) till tre förlag till. Nu har jag alltså skickat till fem förlag, och till två av dem stod det DET ÄR HELT med punkt efter.