FLUM

Jag lever mycket i mitt huvud, eller snarare i min fantasi. När jag är ute och promenerar tänker jag inte så mycket på om det är vackert, om det regnar eller om det är fult. Mer är det så att jag känner hur det är ute. Åtminstone är det så ibland. Eller jämt. Jag vet inte. Vissa morgnar är det i alla fall som om min fantasivärld bra nära flyter ihop med den verkliga världen — den världen där vi äter frukost, går till jobbet och köper mat till överpris i affären. Nästan som att slöjan som skiljer fantasi från ”på riktigt”-världen de dagarna är tunnare. Så var det i morse. Luften var frisk och i vindarna kunde man känna frustrationen från människor som för första gången i år fått skrapa rutorna på sina bilar. Men i luften fanns också något annat. En magi som jag inte riktigt kan förklara.

Jag promenerade långsamt — nästan varsamt — för att inte förstöra det som fanns i en frostiga morgonen, och sneglade in genom slöjan. Jag kan ta mig in, det vet jag. Men den här morgonen kastar jag bara längtansfulla blickar genom stängslet. Det skulle gå att besöka världen genom att skriva en låt, fotografera eller göra en film. Visst är det så. Men nu för tiden föredrar jag att skriva mig in bakom slöjan. Genom att skriva kan jag gå igenom världen grundligt. Jag kan lyfta på stenar och glänta på dörrar jag inte skulle haft tid att utforska om jag skrivit en låt eller tagit ett foto. Ett foto skulle ge en övergripande bild av fantasivärlden som jag uppfattar den, men ett foto låter oss inte upptäcka vad som finns bakom bilden, bortom det vi ser.

Titta på skorstenarna där borta. Fotot visar att de finns där, absolut. De finns och de ryker precis sådär som skorstenar gör. Men när det kommer till vad som händer bortanför dem, eller vad som finns i den där silon till höger, säger ett foto ingenting. Idag önskar jag att jag bara kunde släppa alla måsten och skriva mig in genom stängslet, precis som jag gjorde när jag skrev mitt senaste manus. Kanske kunde jag leta upp en dörr in i silon, eller varför inte ta mig förbi skorstenarna och fortsätta framåt så långt benen bär mig. Bakom skorstenarna, kanske precis bakom dem, kanske hundratals mil norrut, finns en annan värld. Kanske hade jag liftat med en gammal dam för att ta mig dit. Kanske skulle jag stulit en bil — om det var det jag behövde göra skulle jag gjort det. Vad som än hade hänt skulle jag låtit mig omfamnas av världen på andra sidan, som bara väntar på att bli upptäckt.

Idag, när slöjan är tunnare än vanligt, känner jag vindarna från den här nya, främmande världen.

I skrivande stund har det här inlägget rubriken ”Att skicka det förbannade manuset till förlag”. Det var det jag hade tänkt skriva om. Sedan blev jag uppenbarligen mer sugen på att berätta lite om hur jag ser på världen — både den vi ser och den som finns bortom den. Nu har jag ersatt den ursprungliga rubriken med FLUM. Det var så det blev idag. Flummigt.

Vi tar det här om manus en annan dag.