Papporna skrattade i alla fall

Under flera dagar har jag tänkt; fasen, jag vill skriva lite i den där tjusiga bloggen jag satt upp. Varje dag jag tänkt den tanken har avslutats med att jag tänkt; fasen, nu skrev jag inte i bloggen trots att jag tidigare idag bestämde att jag skulle göra det. Därför kommer här en uppdatering om vad som hänt i mitt liv. Kort och koncist. Kanske. Jag är tämligen usel på att skriva kort och koncist. Se själva, nu har jag redan hamnat på ett sidospår där jag pratar om hur dålig jag är på att skriva kort och koncist. Jag har en massa saker som händer i mitt huvud hela tiden, det är bara så det är.

När jag skriver befinner jag mig helt i mitt huvud, och det är en högljudd plats. Det är inte så att alla tankar tagit en kölapp och därefter ställt sig i ett hörn och grejat med telefonen, lite som det är vid charken i matbutiken. Snarare är det så att varje tanke beter sig lite som det där barnet på en femårings barnkalas som inte kan förstå varför hen inte kan gå före de andra barnen i kön till fiskdammen. Ett sådant barn som tycker sig ha rätt till två kemiskt framställda päronfestisar med jätterolig förpackning trots att de andra barnen bara får en.

Själv är jag inte alls sådan. Jag står i kö. Det har jag alltid gjort. Jag tycker om köer och jag tycker om när människorna som tillsammans bildar köerna sköter sig. Det gör människor inte alltid. Just nu finns det en tanke — en av alla små fluffiga monster (det var så jag såg mina tankar just nu) som samlats på stora torget i mitt huvud och skriker ut saker som ”SKRIV OM MIN JÄVLA GREJ DÅ” och samtidigt vrålar ”HÅLL KÄFTEN” till de andra — som skanderar att den vill att jag berättar om den där familjen jag stötte på när jag var på Kolmårdens djurpark i somras. På tal om köer, alltså. Nu ber den tanken mig att (sjysstarå, kom igen nu, gubbjävel!) berätta om hur jag blev tvungen att berätta ett och annat om hur kösystem egentligen fungerar för pappan i den familjen. Om jag sa att jag inte var lockad att göra tanken till lags skulle jag ljuga. Men den här gången säger jag nej. Det är nämligen inte det vi pratar om idag.

Idag pratar vi om mina tankar och hur jag ibland har lite svårt att hålla mig till ämnet. Egentligen pratar vi om vad jag gjort i helgen, vilket vi kommer tillbaka till så snart vi är klara med det vi pratar om just nu — mina tankar och hur de ibland har svårt att vänta på sin tur.

Egentligen kanske vi är klara med det. Ja, det är vi. Skönt. Så, för att hålla dagens inlägg kort och koncist ger jag er lista på grejer jag gjort (och velat att skriva om men inte gjort) under helgen.

Torsdag

I torsdags firade sextiotre procent av Sveriges befolkning Halloween. Jag tror att det var sextiotre procent. Jag läste det någonstans. Strunt samma. I de sextio-vad det nu var procenten ingick jag och min familj. Vi gick, tillsammans med en annan familj, ut för att se efter våra barn när de tiggde godis av våra grannar. Det var mycket barn, fler än jag sett något år tidigare.

I ett hus hade en pappa fattat posto på en stol, precis innanför ytterdörren. Han hade gjort så eftersom den aldrig sinande strömmen av barn tvingat honom till det. Han hade helt enkelt accepterat att han inte skulle hinna tillbaka till soffan och göra något vettigt innan nästa grupp med barn skulle ringa på dörren. Vad han däremot inte tänkte acceptera var att stå vid dörren. Därför hade han hämtat en stol. På så vis vann han åtminstone litegrann. Ungefär fem sekunder innan mina barn ringde på den pappans dörr såg jag hur han satte sig på den där stolen. Jag tror att han åtminstone hann dra en suck och samtidigt fundera på var han rimligtvis skulle kunna fly för att undkomma Halloween nästa år innan han fick ställa sig upp och ge godis till mina barn.

Det var sjukt mycket barn, åtminstone på de gator där det bor mycket barnfamiljer. På vår gata var det lite lugnare, men ändå inte filmjölkslugnt. Eftersom jag har en sådan där fräsig ringklocka med kamera kunde jag se hur vi fick besök av flera små monster (barn, utklädda till monster alltså) när vi var borta.
”Jag tror att jag ska gå hem, det är många som knackar på hemma hos oss”, sa jag till min fru.
Egentligen tänkte jag inte så mycket på de stackars barnen som blev utan godis, utan på mig själv, och det visste såklart min fru. I ärlighetens namn var det inte jättekul att gå omkring och se sina barn tigga godis. Ett par hus var det kul, men jag är en man som vet när man sett det man behöver se och därmed kan gå vidare i livet. Det var dit jag kom. Jag hade sett nog. Min fru, som eftersom hon är min fru känner mig ganska väl, accepterade och jag gick hem.

På vägen hem började jag fundera. Om jag skulle gå hem, vilket jag tänkte göra, så skulle barn veta om att jag var hemma och därmed förvänta sig godis. Jag funderade mer och när Google skickade en notis om att ”Joacim sågs vid ytterdörr” till min och min frus telefoner hade jag en plan.

Jag skyndade mig ner i källaren och rev ut min utklädningslåda — ja, jag har en utklädningslåda — och tog fram en svart, klänningsliknande dräkt. Det är ingen klänning, det är en klänningsliknande dräkt som säkert har ett mycket coolare namn, men nu är det klänningsliknande dräkt jag skriver eftersom det är just det som det är. Fast ändå inte. Ändå inte alls en klänning. Liemannen har en precis likadan. Vi släpper det.

I alla fall, sedan, när jag fått på mig den svarta, skitläskiga dräkten, drog jag på mig min SCREAM-mask som luktar starkt av källare. Jag slet med mig en campingstol och hämtade en skål med godis. Därefter placerade jag en högtalare med läskig musik i en buske nära vägen. Sedan satte mig i min campingstol, med godisskålen i knäet, och väntade.

Efter en kort stund kom mina första offer. Allt gick som förväntat och de små monstren (barn utklädda till monster) antog att jag var ett mycket ambitiöst Halloween-pynt. Precis när de passerade mig välkomnade jag dem med min läskigaste monsterröst.

Barnen skrek och papporna skrattade. Det kom inte skitmånga barn till vårt hus men de som gjorde det verkade uppskatta min Halloween-anda. Ett barn tappade sin hink med godis och det var såklart lite tråkigt. Men hon plockade upp det, så det var bra. Flickans pappa hjälpte också till. Samtidigt som han skrattade.

Okej. Det här gick inte alls bra. Jag skulle prata om helgen men än så länge har jag bara kommit till torsdag kväll. Tankarna, ni vet. Ibland tar de ganska mycket plats. Det är livsfarligt att släppa fram en. Det här får räcka. Jag får skriva om de andra dagarna en annan gång.

Här är en bild på mig i den klänningsliknande dräkten. Dödsmanteln. Vi hörs.