Låt oss reda ut EN sak

Tidigare idag ringde Aftonbladet. De undrade lite om den här bloggen (som alla tydligen pratar om nu för tiden). Hur är det, kommer jag vara svinrolig i vartenda inlägg från och med nu? Jag berättade för reportern från Aftonbladet att nej, det kommer jag inte.

Egentligen har Aftonbladet inte alls ringt, men det tror jag att ni båda förstod. Jag skojade litegrann, det var bara det jag gjorde. Var det roligt? Inte särskilt. Åtminstone inte enligt mig. Men som jag sa, jag kommer inte (försöka) vara rolig varje gång jag skriver här. Ibland är det möjligt att kommer vara rolig utan att jag försöker. Då kommer ni skratta åt mig. Annars kan ni skratta med mig.

Jag har funderat mycket på vad jag skulle vilja fylla den här bloggen med. Eller, jag vet att jag vill fylla den med ord som då och då får mina läsare att le. Kanske till och med skratta. Jag har dock insett att jag inte vill vara låst vid att försöka vara rolig hela tiden. Nu är jag bara två inlägg in i mitt nya bloggarliv, men att skriva varje inlägg med fokus på att vara lustig känns som något som med tiden kan leda till prestationsångest. En sådan människa som jag strävar efter att bli — en som skapar utan gränser — har inte prestationsångest. Eller så har dem det. Jag vet inte.

För någon snittar på två skratt per dag känns det i alla fall som lite fel väg att gå. Ibland är jag lite rolig, det vet jag eftersom det finns saker jag skrivit och som min fru senare skrattat åt. Men hon skrattar inte åt allt jag skriver, och det hoppas jag inte heller att du gör. Det skulle bli obekvämt i längden, tror jag. För oss båda. Om jag lett mycket en dag — om jag varit på en tillställning, kanske ett mingel (uuäh*), där man förväntas le mycket — brukar jag få värk i käkarna. Det är inte trevligt. Det gör ont. Och eftersom jag inte vill att du, eller du där borta (bär i minnet att jag har två läsare), ska få ont av att läsa min blogg så kan du känna dig lugn. Mina inlägg kanske kommer vara roliga ibland, men andra dagar kommer de inte vara det. Kanske kommer de vara sorgliga någon dag. Då kanske vi kan gråta tillsammans. Det känns nästan finare än att skratta, tycker jag.

Men, va — eeehm — ska vi säga då? Jag skriver här — ibland lite roligt och ibland inte särskilt roligt — och så kommer du tillbaka utan förväntningar om att få skratta ihjäl dig varje gång.

Det tycker jag vi gör. Det blir bra det.

*Det där var ett kräkljud. Jag gör sådana när jag tänker på mingel.

PS. Jag kommer heller inte orka ladda upp en bild varje gång jag skriver ett inlägg. Så det behöver du inte heller förvänta dig. Förvänta dig ingenting. Så säger vi. Förvänta dig ingenting, så blir du inte besviken.