Jag och mitt schampo

Fram till för ett par år sedan har jag inte brytt mig något särskilt om vad jag använder för schampo och duschtvål. Jag har bara tagit det som stått närmast. Sedan barnen kom har jag växlat lite fram och tillbaka mellan deras schampo — sådana där tillverkaren lovar saker som inga fler tårar, trots det kommer minst lika mycket tårar som det hade gjort om jag använt ett vuxenschampo — och min frus. Jag växlade mellan dem eftersom min fru berättat för mig att hennes schampon är svindyra och att jag därför ska ge fan i dem.

En dag var vi på badhus, jag och min familj. Vi badade och hade det roligt. När vi badat skiljdes jag och min son från flickorna och gick in på herrarnas för att duscha av oss klor och vad än mer som kan finnas i badhusbasänger. I duschrummet noterade jag en stark doft. Det luktade som de där deodoranterna som jag och mina klasskamrater använde efter gympan i slutet av nittiotalet.

På den tiden var Axe man skulle ha. Alla hade det. Och när man väl hade en sprayflaska med Axe skulle man spruta det i armhålorna. Ju mer desto bättre. Ibland höll vi en tändare framför flaskan och använde den som en eldkastare i miniatyr. Det var nästan roligare än att lukta gott.

I alla fall, när jag stod där i badhusets duschrum och smorde in mig med det som kommit ur den rosafärgade Barnängen Kids-flaskan jag och min son samsades om kände jag att nej, nu får det faktiskt räcka litegrann. Jag vet inte varför, men jag tror att den där Axe-doften påminde mig lite om hur en pappa ska lukta. När pappa har duschat ska det inte lukta hallon, tänkte jag. Det ska lukta Axe. Eller diesel. Möjligen både och.

Av den enkla anledningen köper jag nu mera mitt eget schampo. Det jag tittar efter när det är dags att köpa en ny flaska är färgen. Svart ska det vara. Svart och gärna med lite eld på. Då brukar det vara bra. För ett tag sedan tog mitt svarta schampo med eld på flaskan slut och under en kort tid tvättade jag mig motvilligt med mina barns Bamse-schampo.

Nästa gång vi var och handlade gick jag därför raka vägen till schampoavdelningen och valde en ny, svart flaska. Det var ingen eld på den, men namnet var stenhårt. Dark Temptation. Grymt, tänkte jag, och visade den för min fru. Hon höll med om att den var grym utan att säga någonting. Hon bara tittade på mig med en tom blick samtidigt som min dotter skrek att hon höll på att avlida av törst. Men det jag såg i min frus ögon var svar nog.

Dagen efter gick jag in i duschen, tvålade in mig från topp till tå (för det kan man med ett 3 i 1-schampo) och blev ren. När jag sedan gjorde mig redo att lämna duschen la jag märke till något jag inte sett tidigare. En liten text på flaskan som lovade att schampot skulle göra mig mer tilldragande. Egentligen var det ännu bättre, doften skulle vara irresistible.

Jag trodde givetvis inte att det skulle vara sant — efter mina erfarenheter av schampot som inte framkallar några tårar hos barn men ändå gör just det, så visste jag att det inte går att lita på de där texterna. Åtminstone inte helt och hållet. Men kanske, tänkte jag. Kanske skulle det vara annorlunda med Axe.

Jag tog på mig en handduk och gick ut i köket där min fru var i full färd att plocka ur diskmaskinen. Jag var noga med att gå ganska snabbt förbi henne så att min nya doft säkert skulle fläkta över henne. Sedan väntade jag. Efter ett par sekunder vände sig min fru om och frågade vad jag ville. Jag sa att jag inte ville någonting alls. Jag gick förbi henne en gång till, bara för att säkerställa att doften verkligen nått fram till henne, och råkade då stöta emot hennes ända så att hon nästan ramlade in i diskmaskinen.
”Men vad är det du vill?”, frågade hon och såg på mig med ungefär samma blick som hon haft när jag visat upp schampot i affären.
”Tycker du att något kanske känns lite annorlunda med mig idag?”, frågade jag.
”Mer än att du knuffar in mig i diskmaskinen och står här som en liten hungrig hund?”
”Ja, bortsett från det. Kanske något med hur jag luktar”, sa jag.
”Har du börjat använda parfym?” frågade hon, lite som om det skulle vara en väldigt märklig sak att bara börja med.
”Vadå, tycker du att jag luktar gott idag?”
Min fru rynkade ögonbrynen och sniffade i luften.
”Nej, jag känner ingenting.”
”Ingenting alls?”
”Nej.”
”Okej”, sa jag och gick därifrån.

Sedan den dagen har jag hunnit tvätta mig med mitt nya schampo tre gånger, och än så länge är jag av allt att döma inte alls svår att stå emot.

Jag funderar faktiskt på om det ens är någon idé att försöka längre. Vissa dagar undrar jag om jag bara ska gå tillbaka till att använda min dotters enhörningsschampo. Jag skulle kunna göra det. Åtminstone fram till den dagen då Axe spottar upp sig och tar fram ett 4 i 1-schampo. Ett som faktiskt skulle funka i skägget också. Det hade varit bra. Gör det mig oemotståndlig så är det bara en bonus.

Ännu bättre hade det varit med ett 5 i 1-schampo, så att jag kunde använda det på bilen också. Om det skulle hända så kunde jag kanske överväga att fortsätta köpa deras produkter. Men som det är just nu så vet jag faktiskt inte hur jag ska göra.

Jag tror att jag behöver tid att smälta allt det här.

---

Tankar om inlägget (mest finns denna sektion för min egen skull):

• Det tog skitlång tid att skriva det här och jag stavade schampo fel nästan hela tiden. Nu stavade jag det rätt, bara för att jag skulle visa.
• Jag känner mig fortfarande ringrostig när det kommer till skrivande.